facebook twitter grid zoom arrow cross

My
Grandmother
Gladys

About My Grandmother Gladys

On September 5, 1946, the sculptress and mother of three, Gladys Heyman-Nystroem, committed suicide at the age of 54. 60 years later her granddaughter, the actress Jessica Zandén, receives an unexpected gift – the until then totally unknown handwritten diary from Gladys’ youth at the beginning of the previous century.

Read more →

 Jessica Zandén leaning against a tree — my Grandmother Gladys

The making of a silent portrait

Read more →

 Jessica Zandén on stage

Read more →

The diary of Gladys

Read more →

My Grandmother Gladys

Written and performed by Jessica Zandén
Directed by Gunilla Röör

On September 5, 1946, the sculptress and mother of three, Gladys Heyman-Nystroem, committed suicide at the age of 54. 60 years later her granddaughter, the actress Jessica Zandén, receives an unexpected gift – the until then totally unknown handwritten diary from Gladys’ youth at the beginning of the previous century.

She starts reading feverishly and a bold, talented and passionate woman emerges. The diary reveals how the young Gladys leaves Sweden to study art with Emile Bourdelle in Paris. She is to become a sculptress and has already studied with Carl Eldh. She falls madly in love with the city and later also her future husband the great composer Gösta Nystroem.

Suddenly Jessica Zandén found herself holding her grandmother’s life in her arms and it screamed: Play me! Take me seriously! And if something’s missing – fabricate me! In an at the same time careful and bold research she has tried to summon her grandmother’s portrait and tell the story of one of those forgotten women of whom we know everything about their husbands and next to nothing about the women themselves.

Participants in My grandmother Gladys

Jessica Zandén has worked at several theatres, among others Dramaten and Stockholms Stadsteater. At The Jewish Theatre she has performed in 1998 and 1999.

Most recently she performed in “Allt om min mamma” at Stockholms Stadsteater in 2008 and “Brott och brott” at Strindbergs Intima Teater in 2009. She has performed in many film and television productions. Jessica made her name as an actress by playing Lilian in ”Tre kärlekar” 1989-91. That same year she performed (together with Gunilla Röör) in “Freud flyttar hemifrån” – a role that earned her the Danska Filmteknikers award. In 2007 she performed a principal part in the television production “En spricka i kristallen”. One of her most recent films is “Bröderna Karlsson”, which will open in 2010. Jessica Zandén is also active as a Cognitive Therapist.

Gunilla Röör has worked at The Stockholms Stadsteater since 1986. The most recent parts, Thea Sundler in Selma Lagerlöf’s “Löwensköldska ringen” and Frida Stenhoff in ”Den smala vägen”, were awarded with The Theatre Critics Award for best performance in 2009.

Parallel to her work in the theatre she also works with numerous productions in film, television and radio. Gunilla has been awarded the Guldbaggen award for Best Actress in a Leading Role in the films “Freud flyttar hemifrån” in 1990 (where Jessica Zandén also performed) and “Sommaren” in 1995. 

On 1 July 2007 she was appointed Adjunct Professor of Scenic Interpretation Specialising in Film Acting at the Faculty of Fine, Applied and Performing Arts at the University of Gothenburg. Every other Saturday Gunilla Röör broadcasts a radio show titled ”Röör i P4″, where she discusses different subjects with invited guests. She has previously directed a dozen productions.

“Kvinnan i centrum” – Gunilla Röör om Gladys

Vill du hjälpa mig att regissera min mormor Gladys dagbok, på Judiska Teatern?
Det är min kollega och skådespelarvän Jessica Zandén som frågar.
Javisst!
Hur skulle jag kunna tacka nej till ett sådant vackert erbjudande?

Jessica, som den skådespelerska hon är! Hon som kan förflytta berg med en enda blick. Hon som Bedårar. Berusar. Med blotta sin uppenbarelse. Och så tillsammans med henne, historien om Gladys, Jessicas mormor!

Att få försöka förvandla den till ett samtal på teatern, att våga berätta ännu en historia om en av de otaliga glömda kvinnor, om vars män vi vet allt men om de själva, intet.

En kvinnas liv vid sekelskiftet, hennes drömmar om ett yrkesliv, som konstnärinna och skulptris, som längtande erotisk varelse, som blivande maka och mor. Kan det passa bättre? Själv har jag outtröttligt utforskat ämnet, inte minst i mina senaste roller, Thea Sundler i Selma Lagerlös ”Löwensköldska ringen” och Frida Stenhoff i pjäsen ”Den smala vägen”, båda vid Stockholms Stadsteater, i projektet Modärna Kvinnor.

Varför skulle en skådespelerska hörsamma en förfrågan från en annan skådespelerska om att regissera istället för att spela själv? Jo, därför att denna förfrågan innehåller just det hon själv brinner för att få fortsätta undersöka. Till vilket pris som helst:

Kvinnan i centrum. Istället för i periferin.

Jessica står med sin mormor Gladys öde i famnen. Detta öde, detta ode, som ropar. Spela mig! Berätta om mig! Gör mig levande igen!

Och det är just det vi försöker att göra. Det pågår en försiktig, djärv och källkritisk minnesforskning kring Gladys liv och leverne. Och nu bjuder vi in Er till den.
Hör mig! viskar Gladys. Ta mig på allvar! Skratta. Brinn. Och när något fattas er…

Dikta mig! Komponera mig! Använd mig i alla fall!

Ask efter ask plockas ur ask. En detalj föder en ny detalj. Tillsammans med Jessica lägger vi Gladys pussel. Vissa bitar fattas. Dem får vi skapa själva. Försöka tälja ur vår egen föreställningsförmåga. Du som publik, kommer att tillföra din egen bit. Men kantbitarna är klara. De stoltserar med sina hörn och anropar oss att värka fram mittenpartiet.

Vem var Gladys egentligen? Vilka krafter hade hon att tampas med? Vilka demoner tilläts rida hennes rygg och varför?

Vart tog skulptrisens alster vägen? Varför blev skilsmässan från hennes make henne så övermäktig? Varför uthärdade inte Gladys att fullfölja sitt liv? Varför fann hon inte sin andes flaska? Frågor. Frågor.

Jag gläds åt att få följa framväxandet av Gladys stora öde i Jessicas starka, envisa, skogslika gestalt.

Hon springer före och jag efter med betslet i handen. Men vilda hästar låter sig icke tyglas. Men de föredrar sällskap. Om man inte hetsar dem. Utan väntar.

Lägger handen vid länden och känner på det bultande hjärtat. Dubbelt galoppsteg.

Minnes forskning pågår.

Välkomna in till den!

Gunilla Röör
Regissör

Min mormor Gladys känslobok

Vilken bonus att ta med sig denna lilla intima skrift från en teaterföreställning! Styrkan i denna skrift finns i formens ömsinthet i förhållande till Innehållet som härmed får en fin dräkt att leva vidare med. Min mormor Gladys känslobok förlänger teaterupplevelsen med utmärkt grafisk form.

Svensk Bokkonst 2011

“We are both disgusting and good and beautiful”

February 12, 2010
Fokus Magazine

“4 frågor till Jessica Zandén som gör en pjäs om sin mormor”

Interview from Dagens Nyheter (in swedish)
February 9, 2010

Varför har du skrivit en pjäs om din mormor Gladys?
— Därför att jag i somras fick en dagbok av min moster som var skriven av min mormor Gladys och daterad juni 1909. Jag har tyvärr aldrig träffat min mormor som man sa var en ledsen och deprimerad person, men i dagboken framträder en levnadsglad, begåvad, modig, passionerad kvinna, skulptris, som lever loppan i Paris som har många kärleksaffärer och jobbar mycket. En film började snurra i mitt huvud och när jag fick en förfrågan från Pia Forsgren på Judiska teatern om att skriva något tänkte jag: Jag kan inte, men då ska man göra det och komma igenom motståndet, säger Jessica Zandén som skrivit och även framför pjäsen som regisseras av Gunilla Röör.

Utgår pjäsen enbart från Gladys dagboksanteckningar?
- Från dem men också från berättelser från min mormors kusinbarn, från foton ur album och från det jag skrivit tidigare, om mitt eget liv, brev till mig själv i framtiden och utkast till en novell. Vi vänder en väv och fyller i där vi inte vet. Det är en saga som bygger på hennes dagbok.

Finns det paralleller till Gladys liv då och vårt liv idag? Eller lärdomar att dra?
- Att det går att ta sig vidare, att smärtan alltid tar slut. Att självmord, Gladys tog sitt liv, inte är en utväg eller smärtlindring. Idag har vi förmånen att utöva våra yrken och samtidigt vara mödrar utan att förlora oss själva. Kvinnor som Gladys tvingades välja, de gick upp i sina mäns arbete. De borgerliga normerna kan verkligen förstöra människors liv.

Vad tror du Gladys skulle ha sagt om hon visste att hennes liv skildras på scen av hennes barnbarn?
-Åhh, hon skulle bli så himla glad och känna det som en upprättelse. Det är också det jag vill ge henne men också säga till människor: Lev för fan!

By Carin Ståhlberg

“Fantastisk uppsättning fylld av energi”

Recension från Svenska Dagbladet
Februari 25, 2010

Manus, medv: Jessica Zandén.
Regi: Gunilla Röör. Judiska teatern, Djurgården.
Kostym: Katrin Brännström.

Jessica Zandén fick aldrig träffa sin mormor. Gladys Heyman tog sitt liv redan 1946, blott 55 år gammal, efter skilsmässan från maken och livsledsagaren, tonsättaren Gösta Nystroem. Av en slump fick dock Jessica Zandén hennes dagbok, nedtecknad av en 18-årig Gladys.

Ur den handskrivna, aningen barnsliga texten träder ett kvinnoliv från tidigt 1900-tal fram, en tid då modernismen knackar på dörren och en ny konst och nya värderingar växer fram, men där den enskilda kvinnan, läs Gladys, trots sin konstnärsbegåvning och sina drömmar ändå snart förpassas till barnafödande, kök och värdinneplikter.

Jessica Zandén gör nu ensam på scenen ett dokumentärt monodrama om Gladys liv under ett halvt sekel, från det att hon är fem år till dess hon tar sitt liv.

Det är en unik resa, främst för att den skildrar två världar: den privata och den stora historiska utvecklingen, komplett med världskrig, judeförföljelser och det slags skuld som många svenska judar kom att känna för att de överlevt Förintelsen.

Det personliga blir ett raster som fångar det närmast obegripliga skeendet.

Under fem kvart förvandlas Gladys från misshandlat barn, med en psykiskt labil mor, till en ångestriden kvinna. Hon börjar skriva för att hon vill läsa det hon tänker och kallar sina anteckningar för sin känslobok. Hon får resa till Paris för att studera skulptur, blev bergtagen av dess rus av fritt, sensuellt artistliv, ser konstutställningar men gillar inte Matisses färgval.

Hon träffar Gösta, gifter sig och får barn, slutar skulptera – och skriver att det är skönt att slippa tvånget att uttrycka sig. Hon blir en Karin Larsson som offrar sin konst för att få ett hem att fungera. Det pris hon betalar är stort och till sist tragiskt.

Jessica Zandén spelar med stark känsla fram den Gladys hon ju bokstavligen bär inom sig via sin genuppsättning. Spelet äger rum runt om i foajén, väggarna blir projektionsdukar för foton och filmer. Berättelsen om Gladys är en fantastisk uppsättning, fylld av energi, fysiska uttryck och medkänsla.

Jag har aldrig sett Jessica Zandén så alldeles utomordentligt bra, uttrycksfull och hudlös. Allt kan hon säga och gestalta: rädslan för våldet från modern och från Tyskland, sorgen över brodern som tar sitt liv, utforskandet av den euforiska sexualiteten, utsattheten som judinna, bottenlös förtvivlan – samtidigt är texten en utläggning om konsten, dess mening och villkor.

Gösta Nystroem gick till eftervärlden. Nu gör Gladys honom äntligen sällskap. Hennes texter är ibland naiva, aningen litterära men ständigt lyser ärlighet och livshunger igenom och den allt tydligare diskrepansen mellan längtan efter stora känslor och familjevardag. Hon kommer åskådaren nära, nära – flickan med rosa tårar.

Av Lars Ring

“Mormors lilla röda”

Recension från Nummer.se
Februari 23, 2010

**Skådespelaren Jessica Zandén träffade aldrig sin mormor Gladys Heyman Nystroem. Men hon hittade hennes dagbok och denna ligger till grund för den monolog Zandén nu spelar i Judiska Teaterns foajé.

Min mormor Gladys av Jessica Zandén

Scen: Judiska teatern
**Ort
: Stockholm
Regi: Gunilla Röör
Medverkande: Jessica Zandén

Min mormor Gladys är en sån där historia som är fascinerande för att den liknar så många andras och samtidigt är sådär unik i sin mänsklighet, som bara ett verkligt människoöde – kvinnoöde – kan vara. Och naturligtvis med extra laddning av det judiska temat i andra världskrigets Europa och Sverige och naturligtvis för att mormor sitt namn till trots var en sorgsen själ.

För Jessica Zandén har har berättelsen förstås också privata förtecken, vilket ger krydda när den dramatiseras och framförs av huvudpersonens barnbarn – naturligt glidande mellan rollerna. Hon säger, i rollen som sin mormor och avslutningsvis även i rollen som sig själv, att dagbok inte är rätt ord för mormors lilla röda samling av livsbetraktelser. En känslobok är var den är.

På känsla spelas också föreställningen. Inte som en helgjuten biografisk historia, utan en mycket skådespelarskicklig och kommenterande gestaltning av det innehåll som hon har kunnat läsa i denna känslobok.

Utan ovidkommande krusiduller, men samtidigt med skarp detaljkänsla, skildras historien från mormodens barndom med den stränga modern som tillrättavisade de utsvävande lekarna mellan syster och bror, från ack så igenkännbara tonårsförälskelsesymtom, via konstnärsdrömmarna vars förverkligande påbörjades genom resan till magiska Paris och det inte helt okomplicerade mötet med Gösta, som senare blev make och far till hennes tre döttrar. Fram till äktenskapets uppslitande upplösning och mormors självvalda död. Jessica Zandén fyller i luckorna genom att fundera över dem och genom ett kommentatorsiskt betraktande av projicerade bilder ur familjealbumet.

Texten spelas fram som en romantiskt krängande melodi, där gester och fraseringar på vissa ställen framstår som direkta transfusioner från regissören Gunilla Röör, som om Zandén ibland lånar Röörs röst och kroppsspråk, vilket fascinerar och gör mig oerhört nyfiken på arbetsprocessen som lett fram till denna hyllningsföreställning till gestaltningskonsten.

Det eleganta helvita spelrum som Judiska teaterns foajé bjuder, är också extremt avpersonifierat. Samtidigt som det öppnar för tolkningsmöjligheter, känns det nästan antiteatralt när ljudet studsar i vissa vinklar och det vitlackade trägolvet hotar att klappra. Men rummets höga krav på noggrannhet gör Zandéns prestation desto mer beundransvärd.

För mormorskängorna klapprar aldrig på fel ställe. Däremot får de understryka hur det knakande äktenskapet symboliskt haltar fram på bara en klack – en bild som kan sammanfatta hur föreställningens styrka kommer ur sin enkelhet.

Av Cecilia Djurberg

Gallery from My Grandmother Gladys

Gallery from My Grandmother Gladys

Gallery from My Grandmother Gladys

Gallery from My Grandmother Gladys

Gallery from My Grandmother Gladys

Gallery from My Grandmother Gladys

Gallery from My Grandmother Gladys

Gallery from My Grandmother Gladys

Gallery from My Grandmother Gladys

Gallery from My Grandmother Gladys

Gallery from My Grandmother Gladys

Gallery from My Grandmother Gladys

Gallery from My Grandmother Gladys

Gallery from My Grandmother Gladys

Artistic design for My Grandmother Gladys by Anders Wester

Artistic design for My Grandmother Gladys by Anders Wester

The making of a silent portrait

The making of a silent portrait

The making of a silent portrait

The making of a silent portrait

The making of a silent portrait

The making of a silent portrait

The making of a silent portrait