Moral Science Club - The Jewish Theatre

About Moral science club

On 25 October 1946, in Cambridge, Ludwig Wittgenstein, Karl Popper and Bertrand Russell were in the same room for the first and last time. The encounter lasted for ten minutes. Vehement exchanges, a poker that may have been branded, and a legendary issue: “Are there philosophical problems or merely linguistic puzzles?” In a brilliant commotion of scholarly debate, subjective taunting, and outright lies, Hamadi Khemiri, Hannes Meidal and Jens Ohlin grapple with the core of the conflict.

On Saturday the 16th of May, 2009, The Jewish Theatre premiered the newly-written MORAL SCIENCE CLUB.

Hamadi Khemiri, Hannes Meidal and Jens Ohlin have taken the project from idea and concept to performance. The play is based on a brief, explosive encounter in 1946 between three philosophers: Ludwig Wittgenstein, Karl Popper and Bertrand Russell.

MORAL SCIENCE CLUB was a collaborative effort with the Limbo theatre network.

Participants in Moral science club

Photography Bengt Wanselius

Hamadi Khemiri was born in 1984, and received his training at the drama programme of Södra Latin Upper Secondary School and the Stockholm Academy of Dramatic Arts, which he attended from 2004-2007. His first major role was in the role of Yum-Yum in a dramatization of Astrid Lindgren’s Mio min Mio at the Royal Dramatic Theatre in 1997.

Other productions in which he has performed include Woyzeck at Elverket and Le Week-End at the Royal Dramatic Theatre. In 2007 his own monologue, Signalfel premiered at Kulturhuset, produced by the Limbo theatre network. This production won the competition Puls på Sverige, and had a guest performance at the Royal Dramatic Theatre in 2008, as well as being filmed for Swedish television. In 2008/2009 he played the role of Sanoj in Jonas Hassen Khemiri’s Fem gånger Gud, under the auspices of Riksteatern.

Photography Bengt Wanselius

Hannes Meidal was born in 1979 and received his training at the Stockholm Academy of Dramatic Arts. He made his debut as a playwright in 2005 when his Kafka was performed at the Strindberg Intima Teatern and Teater Galeasen in Stockholm. He and Jens Ohlin have co-authored the monologue Trompe-l’oeil which was performed on the Limbo stage at Kulturhuset in 2007-08. In a collaborative project between Teater Galeasen, Strindberg’s Intima Teater and Limbo in spring 2008 he played artist Gustav Alland in his own adaptation of Victoria Benedictsson’s Den bergtagna (regi Jens Ohlin).

Meidal was an active participant in the Gombrowicz year celebrated by TUR-teatern, and in autumn 2009 he will perform the role of Gustaf in Linus Fellbom’s production of Strindberg’s The Creditors (Fordringsägare) for Riksteatern. He has also worked as a dramaturg and with drama at a more theoretical level, and has co-authored Dionysos och Apollon – tankar om teater with actor Keve Hjelm.

Photography Bengt Wanselius

Jens Ohlin was born in 1974, and received his training at the Stockholm Academy of Dramatic Arts from 2000-04. Theatres at which he has worked include The Royal Dramatic Theatre, Backa Teater and Riksteatern. In autumn 2009 he will perform in Linus Fellbom’s production of Strindberg’s The Creditors (Fordringsägare) for Riksteatern.

In parallel with his acting, Ohlin has directed productions including Kafka by Hannes Meidal at Strindbergs Intima/Teater Galeasen (2005), Trompe-l’oeil based on a text by Albert Camus for the Limbo theatre network (2007) and Den Bergtagna by Victoria Benedictsson at Teater Galeasen/Strindbergs Intima (2008). Den Bergtagna was nominated for the Stockholm Prize (”Best performance of 2008”) and was selected for the 2009 theatre biennial.

Fernaz Arbabi was born in 1977 and is the external advising director and consigliere for this production, Moral Science Club. She is a professional director and playwright, and her acclaimed performances include Invasion (Stockholm City Theatre, 2006), Utvandrarna (Riksteatern, 2007), Måsen (Backa Teater, 2008) and, most recently Konsuln at Folkoperan.

“Fysiskt ordkrig när tankegiganter drabbar samman”

Nämn ordet intellektuell och de ﬂesta i svensk teater reser ragg som en hel varulvsﬂock. Känslor och det som kallas ”äkthet” står högre i kurs. Det senaste exemplet är den ursentimentala ”Godot”föreställningen på Stockholms stadsteater, där Samuel Becketts repliker smeks av hartassar.

Då är det betydligt mer klös på Judiska teatern, där skådespelarna Hamadi Khemiri, Hannes Meidal och Jens Ohlin iscensätter ett legendomspunnet möte mellan Ludwig Wittgenstein, Karl Popper och Bertrand Russell i Cambridge hösten 1946. Det varade i tio minuter och lär ha slutat med att Wittgenstein rusade ut med Russells ord efter sig: ”Det är du som skapar den här förvirringen.”

Och det stämmer nog – Wittgensteins ﬁlosoﬁ ska metod gick ut på att skapa förvirring. Men kan det bli teater? Det ﬁnns förmodligen tusen sätt att göra teater på som aldrig prövas. Det här är ett och mycket festligt.

Bataljen står närmast mellan Popper och Wittgenstein, och den som tror att ﬁlosoﬁ saknar dramatiska resurser får sig en rejäl tankeställare när Meidals och Khemiris ordkrig övergår i fysiska handgripligheter. Den klassiska tragedins rollfördelning är inte långt borta. Mot Khemiris demoniske Wittgenstein, som bokstavligen klättrar på väsgarna i den svartmålade lokalen, kan Meidal inte göra mycket annat än mobilisera Poppers barnsligt stora allvar; som i monologen om oändligheten där han försöker få den skrattande publiken att föreställa sig hur den ena tegelsten efter den andra placeras på varandra i Newtons – eller hur är det nu? – Einsteins universum.

Popper är känd för sin falsiﬁerbarhetsprincip. Det är inte genom att slå fast att något stämmer som vi får kunskap om världen utan genom att utmönstra falska hypoteser. Det är misstagen som föder ny kunskap, en teori med intressanta konstnärliga följdverkningar.

Jag ser ”Moral science club” som en övning i den riktningen, naturligtvis ganska smal i en tid av breda satsningar. Men alls inte snobbig, tvärtom lika personlig som den senaste dokusåpan. Mellan Popper med sitt samhällsintresse och Wittgenstein med sina språkspel står en cool Jens Ohlin i rollen som Bertrand Russell, den ende som inte svettas i Inger Elvira Pehrssons brittiska tweedkostymer.

Nog är det lite Kalle, Ludde och Bertie över dem, inte det sämsta när stora män ska ta gestalt på scenen.

Av Leif Zern

“Komisk filosofilektion”

Review from Svenska Dagbladet
May 19, 2009

Året efter att andra världskriget tagit slut träffades enda gången några filosofiska giganter. Det var en sammankomst ordnad av Cambridgeföreningen Moral Science Club som en provokation för att verkligen komma till kärnan av deras åsikter om verkligheten.

Existerar filosofiska problem eller bara språkliga bryderier? var titeln på debatten, formulerad av Ludwig Wittgenstein. Mötet blev ett triangeldrama runt en tematik med miljoner döda som fond.
Teaternätverket Limbo har flyttat från Kulturhuset men fått en tillfällig fristad på Judiska Teatern på Djurgården. Här spelas nu en knappt timslång iscensatt filosofilektion, på en gång yvigt komisk och allvarlig, ty här ställer ensemblen frågan: Kan filosofer tjäna samhället och framtiden eller är deras arbeten bara akademiska grubblerier?

Trion Hannes Meidal, Jens Ohlin och Hamadi Khemiri har förut arbetat med denna form av existentiella och uppsluppna kortpjäser. Nu gör de det tillsammans: Khemiri har skrivit texten och Farnaz Arbabi har hoppat in som extra regiöga för att skildra vad som egentligen kom att hända den där oktoberdagen då Wittgenstein efter bara tio minuter möjligen gav sig på Karl Popper med en eldgaffel medan Bertrand Russel förtvivlat såg på.

Texten skildrar två olika verklighetsuppfattningar. Först berättar en lugn Popper om uppdraget att inleda denna diskussion som fått en så försåtlig titel. Han skildrar en Wittgenstein som trampar runt bland en hel uppsättning presumtiva vapen, bokstavligen klättrar på väggarna och maniskt upprepar ”Om det man ingenting vet kan man ingenting säga”. Därefter återberättar Wittgenstein skeendet men menar att Popper är hånfull och såväl går som tänker i geometriska figurer. Eldgaffeln vill han bara använda som rekvisita men blir missförstådd.

Iscensättningen av dessa tio minuter tar drygt fem gånger så lång tid och är full av en mängd njutbara detaljer och påståenden. Khemiri visar klasskillnaderna mellan österrikarna Wittgenstein och Popper och hur det påverkat deras sätt att tänka. Han målar upp en intensiv kärleksrelation mellan Wittgenstein och Russel. Texten blir en storslagen, verbal snoppmätning mellan filosoferna – mötet har också fått en rejäl undervåning av freudiansk symbolvärld.

Kontrasten mellan den från början ironiskt upphöjda tonen och slutet med dess kaotiska, barnsliga hävdelsebehov är underbart komiskt. Ensemblen visar att vi alla förstår tillvaron som vi kan, efter vilka vi är och blivit. Scenen när Popper ska bevisa skillnaden mellan att tänka abstrakt och konkret med hjälp av tegelstenar är närmast absurdistisk.

Meidal, Khemiri och Ohlin har skapat en scenisk miniessä som visuellt för tankarna till Kafka – stela män som tänker mer än känner drabbar samman på en arena av ord, formuleringar och akademiska meriter. Resultatet är härligt fysisk humor kombinerad med en adekvat frågeställning om mänskligt ansvar för våra gärningar och andras.

Av Lars Ring